Det oundvikliga börjar närma sig
Vaknade halv 3 idag, alltså på em. Har inte sovit så länge på flera år. Hundarna var förstås ute tidigare med sambon men jag är helt slut. Vill inte att den här dagen ska ta slut men det gör den ju som alla andra dagar. Nicci verkar trött idag hon med. Sover mycket, verkar lite deppig. Men hon känner ju att jag inte är som vanligt fastän att jag försöker men det går bara inte. Om bara huvudvärken kunde gå över! Jobbigt, jobbigt, jobbigt!!
Började dagen med tårar men nu känner jag mig bara tom... Har nyss ätit middag, lagade korv så Nicci och Nellie fick smaka. Favoriträtten! Det är helt otroligt hur de kan veta att det är just korv man tar fram ur kylen. Kan stå och plocka fram massor av saker och de reagerar inte men så fort korven kommer då sitter de framför fötterna på en sekund. Trots att man inte ens har öppnat förpackningen. Likadant med ost av någon konstig anledning, då räcker det med att man tar fram hyveln. Superkoll! Så tomt det kommer att bli när det bara blir en kompis kvar att gosa med. Man är ju van att två glada skällande kompisar möter en när man kommer från jobbet. Och hur kommer Nellie att reagera? Kommer hon också att vara ledsen? Det är klart att hon kommer att sörja, de har ju växt upp tillsammans. Nellie är ju 9,5 år så de har ju bott ihop länge. Ibland har de varit så osams så vi har fått dragit i sär dem och ibland är de så goa mot varandra. Nu öppnas kranen igen... tårarna rinner. Måste sluta för en stund.
Vi hörs!
